Konservering av fynd

Ett föremål som återfinns i marken från svunna tider har bevarats tack vare att faktorer i miljön, som till exempel syrehalt och temperatur, varit låga och stabila.

För föremål av organiskt material är det dessutom väsentligt att fuktigheten varit konstant under århundradena. Vid en utgrävning rubbas balansen som bildats mellan fynd och miljö eftersom att fyndmaterialet utsätts för en ny omgivning. En ökad tillgång på syre och solljus samt en mer varierad fuktighet påskyndar markant takten för nedbrytning. Därför är det vår uppgift att genast börja motverka sönderfallet av det arkeologiska materialet. I fält innebär detta att snabbt få upp fynden ur jorden och bevara dem i en omgivning lik dess ursprungliga, vilket oftast innebär en fuktig, syrefattig miljö med jämn temperatur. Hantering av fynd minimeras. Många fynd som tas in från utgrävningen vårdar vi med denna så kallade förebyggande konservering. Flera föremålskategorier kan klara sig bra genom sådana åtgärder från dess att vi gräver ut dem, till att de kommer till det museum som magasinerar och ställer ut de arkeologiska fynden.

I Nya Lödöse-projektet har vi haft förmånen att ha en fältkonservator nära till hands. När vi har hittat extra välbevarade och intressanta fynd som vi vill se bevarade för framtiden så har dessa stundom tagits in som preparat. Det innebär att man inte gräver ut hela fyndet i fält, utan tar upp den omkringliggande jorden tillsammans med fyndet för att "gräva ut" fyndet direkt i konserveringslaboratoriet, detta för att optimera bevarandet. Ett exempel på ett preparat från Nya Lödöse är den individ från kyrkogården som var begravd i ett plagg av läder. Preparatet togs in genom att vi klädde in den närmast omgärdande jorden i gips och lindor, varpå vi kilade in en stabil plastskiva under hela preparatet så att skelettet och läderplagget kunde transporteras till laboratoriet på ett säkert sätt. Konservatorerna ska nu försiktigt separera lädret från skelettet, så att lädret kan konserveras. Så småningom kan vi förhoppningsvis få en bild av hur plagget såg ut och hur det har tillverkats.

Konservatorn Sara i akt med att gipsa ett preparat för upptagning.

 

Individen som var gravlagd i ett läderplagg togs in som ett preparat för att fullständigt grävas ut på Studio Västsvensk Konservering (SVK). Läderplagget genomgår nu aktiv konservering.

Utvalda fynd behandlas genom aktiv konservering vilket är de åtgärder som konservatorn utför direkt på fyndet. Vanligen börjar den aktiva konserveringen med frampreparering, fyndet rengörs varsamt och eventuella krustor och dylikt avlägsnas från fyndet. Vi strävar efter att få fram information om fyndets konstruktion, material, tillverkningsteknik och identifikation. Under framprepareringen bedömer konservatorn även fyndets nedbrytningsgrad. Vid behov stabiliseras fyndet vilket betyder att sköra material säkras genom kemisk och/eller fysisk behandling. En viktig åtgärd är att rengöra och urlaka järnfynd från nedbrytande salter. Även impregnering och ytbehandling kan tillämpas.

En av de individerna från kyrkogården var gravlagd med detta lilla krucifix som troligtvis fungerat som ett pilgrimsmärke. Här syns krucifixet efter frampreparering.

Likkistan som vi fann under början av sommaren ser fantastiskt välbevarad ut, men träcellerna är trots det nedbrutna och håller enbart formen på grund av att de är vattenfyllda. Risken är stor att kistan skulle spricka och vrida sig om den torkades utan åtgärder. I skrivande stund är den därför i konservatorns laboratorium för att urlakas av för träet skadliga ämnen. Järnhalten i träet har visat sig vara extra problematisk, dels för att kistan missfärgas av det, men framförallt för att järnets joner kan trigga igång andra kemiska nedbrytningsprocesser. Jonerna kan komma från jorden som omgett kistan, men mer troligt kommer de från de järnspikar som kistan är hopspikad med. Efter urlakning av träet impregneras det med ett syntetiskt vax (poluetylenglykol) som ska hjälpa träcellerna att hålla formen vid den kommande torkningen. Vi tillämpar därefter vakuumfrystorkning, en skonsam torkningsmetod som gör att vattnet i träet avgår från fryst fas, det vill säga is, direkt till vattenånga (så kallad sublimering). Genom att hoppa över den flytande vattenfasen och vattnets förmåga att "hålla sig fast" i träet genom vätebindningar bildas inte samma starka dragningskrafter som kan göra att träet förvrids och spricker. När hela konserveringen är färdig kommer kistan att finnas på Göteborgs Stadsmuseum för allmän beskådan.

Efter att den välbevarade likkistan frampreparerats kunde flera konstruktionsdetaljer skönjas. I skrivande stund genomgår kistan en urlakning för att bli så hållbar som möjligt.

Clara Alfsdotter

Arkeolog och osteolog

Publicerat:
13 jan 2014

Kategorier:
Analys
Fynd
Konservering

 

1 nov 2017

Förmedling, Projekt

Formgiven av

Lisa Larsson och Lena Troedson
Läs mer

18 okt 2017

Arkeologi, Projekt

Bakom Staden Nya Lödöse

Vilka är det som arbetar bakom logotypen Staden Nya Lödöse?
Läs mer

4 okt 2017

Arkeologi, Projekt

Projektledning

Vilka leder projektet Staden Nya Lödöse?
Läs mer