Rädda vad som räddas kan

Vid undersökningarna av Nya Lödöse har vi tillgång till en fältkonservator. Detta är en person med stor erfarenhet av arkeologi som har specialiserat sig på föremålens bevarande.

När vi gräver fram föremål stör vi den jämvikt som genom århundradena uppstått mellan fyndet, exempelvis en kniv eller en tunna, och den omkringliggande jorden. Det är denna jämvikt som är orsaken till att fyndet finns bevarat alls. Då klimatet runt fyndet förändras försöker det anpassa sig till sin nya miljö. Med ökad tillgång till bland annat syre, solljus och risk för uttorkning leder det till snabb nedbrytning. Därför är det viktigt att direkt vid friläggandet försöka motverka denna förändring.

Hejda sönderfallet

Fältkonservering handlar om att bromsa nedbrytningen och säkerställa den information som fynden kan bidra med. Generellt strävar vi efter att fynden även efter upptagandet förvaras i en miljö som är så lik den i jorden som möjligt. Det vill säga en miljö som i de flesta fall är fuktig, som har låg tillgång till syre och solljus och som har en relativt konstant temperatur. Utgrävningen är dessutom ett moment då föremålen blir hanterade för första gången på väldigt länge och detta medför också stora risker för skador. All hantering bör minimeras, även om det kan låta motsägelsefullt.

Vad konserveras?

Under en arkeologisk undersökning i en stads- och industrimiljö som Nya Lödöse och nuvarande Gamlestaden kan man förvänta sig att påträffa ett rikt och varierat fyndmaterial. Olika fyndmaterial kräver lite olika hantering. Med material menas det som ett föremål är uppbyggt av, en kniv kan till exempel bestå av ett blad i järn och ett skaft i horn. Man skiljer ofta på organiska (uppbyggda av grundämnet kol) och oorganiska material (som inte innehåller kol). Till det organiska materialet hör saker och konstruktioner av trä, läder, textil, horn, ben med flera. Vanliga organiska fynd under en stadsgrävning är läderskor, träfat, tunnor, rep och mindre delar av textilier som exempelvis kan ha använts som tätningsmaterial. Ben och horn används ofta till skaft på olika redskap. Det absolut viktigaste för dessa fynd är att de aldrig får torka ut samt att de förvaras mörkt, svalt, fuktigt och syrefritt.

Till det oorganiska materialet hör saker och konstruktioner av exempelvis metall, glas, keramik eller sten. Vanliga fynd är knivar, nitar, keramik kärl, porslinsfat, pärlor och fönsterglas. Vissa av dessa föremål kan förvaras torrt men de flesta bör förvaras fuktigt, mörkt, svalt och syrafritt i väntan på konservering.

Konserveringens två steg

Så vad är då konservering? När föremålen lämnar den arkeologiska utgrävningen mellanlandar de ofta för konservering på sin väg till museet. Konserveringen kan delas in i två steg. I steg ett rengörs föremålen och vi tar fram information som kan ge ytterligare ledtrådar i förståelsen av utgrävningen.  I steg två stabiliserar vi föremålen så att de kan studeras och förvaras i magasin eller ställas ut. Precis som för konserverad mat är det dock så att nedbrytningsprocessen aldrig kan stängas av helt, men man kan göra den så långsam som möjligt.

Sara Gainsford
Konservator, Studio Västsvensk Konservering

Publicerat:
7 maj 2013

Publicerat av:
Magnus

Kategorier:
Fynd
Konservering

 

18 okt 2017

Arkeologi, Projekt

Bakom Staden Nya Lödöse

Vilka är det som arbetar bakom logotypen Staden Nya Lödöse?
Läs mer

4 okt 2017

Arkeologi, Projekt

Projektledning

Vilka leder projektet Staden Nya Lödöse?
Läs mer

27 sep 2017

Analys, Arkeologi, Projekt

Arkeobotanikerna

Vad är det som Maria Paring, Jens Heimdahl och Jonas Bergman letar efter i sina luppar?
Läs mer